Historien om PiaLisa.

 
Här följer historien om PiaLisa. Vilma hade låtit henne åka med i resväskan. Först och främst vill jag bara göra det klart att hon är MIN. Vi har aldrig haft någon speciell relation eller något men jag har ändå alltid tyckt om henne. Hon är så liten och mjuk. Påminner mig om den där blå kaninen som lillebror fick när han föddes men som han aldrig brydde sig särskilt mycket om. Fast sen så fick han ju pojkarna som han älskade över allt annat och antagligen mer än han någonsin tyckt om något. Möjligtvis med undantag för det där utdraget ur legotidningen som han hade med sig i tid och otid och nu består mer av tejp än av papper.
Tillbaka till Pia, som hon faktiskt heter. Hette. Innan min syster fann henne och döpte henne till Lisa. Vilket resulterade i PiaLisa. Det var mest det jag ville säga. Kan nämna att hon är en flicka också,vilket är högst ovanligt bland mina små mjuka vänner. Till och med min rosa lurviga kanin som bor i en låda på vinden är en pojke.

En spansk vardagsdag för lilla lillasyster.

 
 
Fredag 23 November.
Idag var det lite nya vardagsritualer, tog Nicole till skolan. Sedan tog jag min bleka lillasyster med mig och vi gick en morgonpromenad ute i dimman. Hamnade på ett litet café där vi fortsatte dagen med en frukost, med toast med tomat förstås. Det var det där caféet med skorna så vi kollade lite på skor också, eftersom att man liksom måste göra det när man ändå är där.
 
 
Dagen rullade på efter det,när vi kom tillbaka till huset vandrade vi runt i den vackra trädgården, hälsade på kycklingarna som har blivit jättestora men som fortfarande inte lägger ägg. Vilmade hade nog egentligen velat bada i poolen, men vi vet hur färgen på vattnet ska vara blå, kanske turkos. Det var den inte. Inte alls. Lite mer som min favoritfärg fast inte så fräsh.
 
Lillasyster fick följa med mig och Nicole på artclass, vi hackade lök, vi drack coca cola på ett annat fik ute i solen. Helt fantastikt väder. Framåt kvällen hamnade vi i Ciutadella där vi ska spendera helgen i lägenheten tillsammans med de andra systrarna. Avslutade kvällen  med att gå ut och äta, alla behöver ju mat liksom, resulterade med Vilmas första tapas.
 

Det där med mobiltelefoner.

 
På torsdagkvällen efter pizzakalas följde Vilma och jag med mormor och Ulla i bilen till Ciutadella för att visa vägen till deras boede den kommande veckan. Det var mörkt ute och säkert runt nio, tio tiden. Allt gick hur enkelt som helst trots att jag lärt mig att memorera vägen bara samma dag. Sen kom problemet. Vi skulle ju ta oss hem också. Vi skulle bli hämtade. Ringa en signal när vi tyckte det var dags. Alla var ganska trötta så det gick väl sådär fyrtio minuter innan vi ringde. Svarade någon. nej. ingen stor grej, vi ringde igen en stund senare. Efter att vi hade ringt från 2 olika telefoner omkring 8 gånger och det var en timme senare började vi fundera lite. Det var då jag kom på att hennes telefon kanske ligger i bilen. Som vi hade med oss. Så jag och lilla lillasyster tog bilnyckeln och gick ut på parkeringen för att upptäcka. mycket riktigt, där mellan säterna låg den. Tog den med oss in och fördrev ytterligare en timme framför tvn. Runt ett-tiden dök hon upp, hon hade kommit på det själv men ville vänta tills en rimlig tid att hämta upp oss. Det är fascinerande hur det här med tid är så annorlunda i Spanien.
 
Nu på morgonen upptäckte jag att bilnyckel till bilen ligger kvar i min jackficka. Så mycket äventyr kan dem ha med den bilen idag.
Upp