"Och jag drömmer drömmar om att alla försvinner, en efter en.."




Jag var bara på besök. Jag var där först. Sen kom han. Han var på besök. Det var inte hans plats där längre. Inte där han hörde hemma. Även om där alltid skulle finnas en del av honom. En plats för honom. Han ville att jag skulle måla honom en kaktus till honom. Jag var i förådet. Letade febrilt efter rätt sorts papper. Hur kan rätt sorts spela någon roll när man har begränsat med tid. Rätt sorts papper, inga kanter. Han stod i dörren. Jag hade en hel hög med kartonger som tornade upp sig framför mig i det smala rummet. Hotade att falla. Jag sa "Jag kommer dö nu". Han Lede mig ut. Räddade mig. Det var dags att gå. Tiden var slut. I nästa dörröppning passerade han mig. Jag ville krama honom. Han var inte min att krama. Inte då. Inte där.
Jag stod kvar på andra våningen. Blickande ut mot fönstret. Där gick han. Hjärtat värker. Jag knackar och knackar. Han hör inte. Det är en dröm. Han kan inte höra mig. Plötsligt vänder han sig om. Tittar upp mot fönstret där jag står. Lägger handen på sitt hjärta, pekar på mig, varpå han formar båda sina händer till ett hjärta. Vänder sig om. Och försvinner.

Han är inte min största förlust. Han skulle aldrig varit min att förlora.
Ändå är han där. I Hjärtat.
Upp